Enkelt.

”Det är bättre på andra sidan” sa en vän till mig, apropå att jag passerat 50-årsstrecket.

Vad bra, svarade jag.

Och blir det inte det, vänder jag bara om.

Annonser

Åt rätt håll.

Jag lever, men inte fan är jag någon He-man idag heller.
Men i går var jag utslagen.
Så, det går åt rätt håll.
Och i jämförelse med dem som har det r i k t i g t tufft, som är svårt sjuka, är ett drygt dygns maginfluensa från helvetet något jag kan ta.

Ingen saknad.

Jag åkte förbi min gamla lägenhet i förrgår.
Mindes trafikljuden. Mindes den tryckande värmen sommartid som gjorde det tvunget att ha ett fönster öppet hela tiden från maj till september och gjorde trafikljuden ännu högre. Mindes lyhördheten när någon gick upp till övervåningen. Mindes hur dåligt jag bitvis mådde när jag bodde där. Mindes förvisso också de korta avstånden till trevliga vattenhål.
Men mest åkte jag förbi med känslan av ingen saknad.

Jag har det bättre nu. Mycket bättre.

Hur i fridens namn kunde jag komma ända hit?

För 50 år sedan såg jag ljuset för första gången.
Mycket har hänt sedan dess…
Hur i fridens namn jag kommit ända hit övergår nästan mitt förstånd.
Men en sak vet jag: jag är tillfreds med tillvaron och hemma på alla plan.
Nu fortsätter jag att stillsamt njuta av livets resa och är tacksam för varje dag av god hälsa, inspiration och kärlek – och av att få somna om kvällarna bredvid min älskade Marina, med en varm känsla inombords.
Lyckan finns i en harmonisk vardag.