Till minne av Åke Nordin

ake-nordin

Åke Nordin.

Grundaren av Fjällräven.

En enastående fascinerande människa, envis, drivande, skicklig entreprenör och oberäknelig.

Nu är han död.

För nio år sedan träffade jag honom hemma i hans villa på Djurgården i Stockholm, för en intervju för Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.

Det blev en tre timmar lång sittning.

Resultatet blev det här. 

 * * *

Bilden, den många ger av honom, är den av en man med hårda nypor. Kompromisslös. Kreativ och energisk – men också oerhört resultatinriktad och krävande. En man med hett temperament.

Den Åke Nordin som tar emot i sonen Martins villa i Stockholm, visar också många andra sidor av sig själv. Inte minst den som spjuver, som 68-årig buspojke. Nyfiken på det mesta.

– Och, säger han, jag har aldrig medvetet lurat någon! Alltid försökt vara ärlig. Rak. Men det där med temperamentet, det har vållat mig en del bekymmer. Jag kan bli så förbaskat ilsken ibland, när det inte blir som jag tänkt. Fast det går fort över, säger han och ler.

Möt Åke Nordin. Som grundade Fjällräven och efter fyrtiofyra år fortfarande i allra högsta grad driver företaget och den koncern det ingår i. Med hängivenheten och den nästan konstanta otillfredsställelsen som sina ständiga följeslagare…

Det var i början av 1950 som Åke Nordin gjorde sin första ryggsäck. Han sydde själv säcken och gjorde på pappas loge i Norrvåge den träbärram som för sin tid var en märkvärdig innovation. Än märkvärdigare var den ram han sedan tillverkade av aluminium.

– Man kan inte svetsa i aluminium, sa fackfolk till mig. Men jag visade att dom hade fel, det gick!

Envisheten har varit en tillgång alltjämnt.

Liksom förmågan att känna folks behov.

– Jag är som folk är mest, säger Åke, och jag utgår helt enkelt från det jag själv vill ha och tycker är bra. Svårare än så är det inte.

Utanför Norden har Fjällräven sin största marknad i Tyskland.

– Det beror på att tyskarna i många avseenden är som oss. Vi vill ha bra grejer som är praktiska. Om det så kostar lite mer.

Sönerna hakar på

Fjällräven bildades 1960 och har alltsedan dess varit ett begrepp i den ständigt växande friluftsbranschen. Synonymt med nyskapande, kvalitet och funktion. Ett par av de största klassikerna genom åren har varit ”Grönlandsjackan” som kom i mitten av 60-talet och ryggsäcken ”Kånken” som lanserades 1977.

I dag ingår Fjällräven i Fenix Outdoor Group tillsammans med bl a Tierra AB, Naturkompaniet och Primus. Åke Nordin är koncernchef, sonen Martin är vice VD.

– Jag har aldrig velat ha släkt i företaget, men Martin har alla kvalifikationer som krävs. Han har gått alla skolor man kan tänka sig och vi kompletterar varandra väldigt bra. Allt jag inte kan, kan Martin.

Innan Martin kom till Fenix Outdoor Group hade han studerat vid Boston University, varit lärare vid Stockholms Universitet och verksam hos Fisher & Penser och Ernst & Young.

Yngste sonen Per är chef för Tierra.

– Han tog en egen väg in i koncernen. Han började i ett företag vi köpte upp. ”Nu kommer du inte undan, pappa!” sa han. Vad ska man säga då?

Skrattar Åke.

Just skrattar gör han ofta under vårt drygt tre timmar långa samtal. Skrattar, plirar med ögonen, testar av frågor och är hela tiden fullständigt engagerad.

Pension? Nej, nej!

Hustrun Elisabet – de två har hållit ihop i ganska exakt femtio år – tittar in i rummet då och då och påminner om något som de lovat göra på eftermiddagen.

– Fan, viskar Åke, jag vill inte!

Men han säger det med kärlek i rösten.

– Vi har hållit ihop så länge att jag absolut inte kan tänka mig ett liv utan den kvinnan. Hon bestämmer över allt som inte har med jobbet att göra.

Att sedan jobbet upptar de flesta av Åke Nordins vakna timmar, är en annan femma…

Ett tag, i början av 80-talet, försökte han sig faktiskt på att dra sig tillbaka. Han visste att han med marginal var ekonomiskt oberoende för resten av livet och företaget gick bra. Dessutom var han trött på de svenska skattemyndigheterna som han tyckte gjorde det omöjligt för honom att bo kvar i Sverige. Han flyttade till Stoke-Poges strax utanför London i England, till en ombyggd kyrka, och minimerade inflytandet över Fjällräven. Och upplevde sin värsta period i livet.

– Usch, det var hemskt! Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jobbet var min livsnerv, att inte få jobba var som att kapa bort ett vitalt organ. Jag led. Led av att inte vara med i gänget, att följa det dagliga arbetet, att komma med idéer och vara drivande.

Avskedande är värst

Snart var han tillbaka som den högste igen. En av de första åtgärderna var att i stort sett halvera antalet anställda.

– Vi hade dubblat personalstyrkan under tiden jag varit borta men omsättningen hade bara marginellt ökat. Då var det inget annat än kraftfulla åtgärder som gällde, säger han, och fortsätter:

– Det är aldrig trevligt att avskeda folk. Det är det allra värsta för en företagsledare att säga upp människor. Jag tycker det är hemskt.

Förhållandet mellan fackförbund och Åke Nordin har varit mycket bra genom åren, anser han själv. Fast många har uppfattat hans chefskap som en despots.

– Men jag har alltid haft företagets och koncernens bästa framför ögonen och jag har alltid varit rak med vad jag tycker och vad jag vill uppnå. Hos Fjällräven är det alltid tillåtet att göra fel, men inte att inte göra någonting alls.

Huvudkontoret är kvar i Örnsköldsvik, där allt en gång startade. Men försäljning, inköp och marknadsföring sköts från Sundbyberg.

– Av ingen annan orsak än att det inte går att få tillräckligt många människor med den kompetens som jag vill ha att flytta upp till Ö-vik.

Koll på kronorna

Ekonomisk medger han att han är. Men inte snål. Han är prismedveten, han vet sedan de jobbiga åren i början av karriären värdet av att hålla nere kostnaderna.

– Det bästa tips jag kan ge till alla är att föra bok över utgifterna. När du ser hur mycket du lagt ned på olika saker lär du dig att handskas sunt med pengar. Mina barn har lärt sig det, vi brukar ha en genomgång av ekonomin varje år och de som fört bok får en bonus på femtusen kronor, säger Åke.

Att tjäna pengar var länge en drivkraft. Men än starkare blev småningom glädjen över att utveckla, gå framåt.

– Problemet med mig, säger han allvarligt, är att jag aldrig någonsin blir nöjd. När jag gjort något som jag ser resultatet av är jag redan igång med något nytt. Det är samma sak med allting. Det där är en förbannelse, men samtidigt kanske en av hemligheterna till att jag lyckats så pass bra.

För Åke Nordin finns inte heller det omöjliga.

– Folk säger ”det går inte”. A l l t går! Det tar bara lite längre tid.

– Jag blir så arg när jag hör att det finns hinder som är för stora, säger han och det blixtrar till i ögonen.

Det nordinska temperamentet ger sig till känna.

– Jag vet att det finns dom som kanske är rädda för mig, särskilt om de inte känner mig och är med när jag får ett av mina utbrott. Men de är sällan eller aldrig personligt riktade. Det är mitt sätt att reagera bara. Jag brukar säga, ”vänta en halvminut så går det över”. Sen är jag lugnare igen och kan ta itu med vad det nu är.

Latheten som drivkraft

Trots sitt höga tempo och sina långa arbetsdagar, anser sig Åke Nordin i grund och botten vara lat.

– Precis som alla andra människor. Folk ä r lata. Och eftersom vi är lata får vi normalt sett dåligt samvete av att vi inte gjort allt vi borde eller tycker att vi skulle ha hunnit. Framgångsrika människor, och jag kan väl betraktas som en sån, lyckas med att planera in massor och få saker och ting gjorda, utan att gör allting själva. Vi blir effektiva och smarta. Det är på samma sätt när du tar fram nya produkter eller utvecklar produkter. Latheten är uppfinningarnas moder.

– Sen underlättar det förstås när man tycker att allting är så jäkla roligt!

Att gå på okända stigar har alltid hägrat. Det var därför han gjorde lumpen som fallskärmsjägare, tog flygcertifikat och blev seglare. Och han är inte är rädd för expansion av koncernen eller att fatta beslut som är djärva.

– Livet är ett äventyr och njuter man inte av det och tar tillvara möjligheterna får man skylla sig själv.

Sina egna brister har han bearbetat på olika sätt.

Dyslexin – ordblindheten – tillät han inte bli till ett handikapp. Han lät göra en stämpel åt sig med ordet ORDBLIND som han stämplade på alla brev han skrev.

– Sen har jag heller aldrig varit rädd för att anställa människor som är duktigare än jag själv på sina områden. Herregud, det är ju bara då du utvecklas! Genom att lära av dem som är skickligare än du själv, resonerar han.

Döden oroar…

Det finns inte mycket som skrämmer Åke Nordin. Men tankarna på döden, på slutet, gör det. Kanske ändå inte skrämmer men oroar.

– Jag inser ju att det kommer närmare, det oundvikliga, även fast jag känner mig pigg och stark än. Men jag har min tro som trygghet och jag ber kvällsbön varje kväll. Kan du den förresten? säger han.

— Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är… Den är fin den. Den är ett stöd. Jag tror på en Gud som är samma Gud överallt, oavsett vad andra kallar honom.

Målsättningen, för det vore inte Åke Nordin om det inte fanns en sådan även i detta fall, är att kunna vara en tillgång för koncernen i några år till. Men att kliva av samma dag han inte tycker att han kan vara det.

Vad han ska göra sen? Tja, kanske pyssla mer i trädgården. Något han trots allt lärde sig att uppskatta under de få månader han trodde sig kunna njuta av en tidig pension i lugn och ro.

– Jag har egentligen en himla massa intressen och många vänner och en familj jag är stolt över. Men jag hoppas kunna hänga med i företaget länge än. Det är där jag trivs allra bäst. Som en i teamet. Det är en härlig känsla att vara det.

Hjälpmedlen jorden över

Han sitter tyst ett tag.

Det börjar bli eftermiddag på Djurgården och kvällens inplanerade aktivitet rycker allt närmare, vilket hustrun Elisabet låter meddela diskret.

Men Åke Nordin är inte klar. Inte än.

– Kom, säger han ivrigt, kom ska du få se.

Han plockar fram en handdator, en liten pc av senaste modell – köpt i Japan, den finns inte i Sverige ännu – och ett kollegieblock och en blyertspenna.

– Det här är mina arbetsverktyg. Allt jag behöver. De har jag med mig vart jag än åker i världen. Med de här håller jag igång en koncern som nästa år förhoppningsvis ska omsätta 700 miljoner. Det behöver inte vara märkvärdigare, säger han förtjust och skrattar med hela kroppen.

Av mamma lärde han sig sy – hon var skräddare liksom en stor del av hennes släkt – och av sin pappa och farfar drog han många nyttiga lärdomar som han sedan haft med sig som affärsman. Båda var frukt- och grönsakshandlare i Örnsköldsvik och flera av deras visdomsord går enkelt att överföra även till den stora koncernen och dess företagsfilosofi och framtidsvisioner på 2000-talet.

– Min pappa sa till mig att ”Åke, tänk på att pengarna som kommer in i kassan inte är dina egna. Dom ska du betala fakturor med”. Du får aldrig dra på dig större kostnader än du har intäkter. Det borde ju vara en självklarhet, men så är det inte. Å andra sidan får du heller inte vara för feg för att ta chansen när den kommer, säger Åke Nordin.

Fjällräven som vägrar slå sig till ro.

 * * *

Vila i frid, Åke.

Annonser

2 reaktioner på ”Till minne av Åke Nordin

  1. I am so very sorry to hear this! he was a special man in many ways. he will missed!
    Donna Bruns
    former Global Product Mnager , Fjällräven

  2. Donna it’s me, Wilhelmina Schedin who made a side about the poncy you developped. I felt very sad Åke has paased away. Yes Åke was special. It was because of him I started like walking and be out in nature. I know heä’ sin heaven and I will alwya think of him while I’m walking.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s